Hjärterdam - Emma-Sofia ♥

Tanken av att det bara är några veckor kvar till Winnerbäck-konserten är helt galen. Jag har längtat sen jag fick veta om höstturnén och snart är den här!  Jag förstår inte det. Åh, fina Lasse. Äntligen ses vi igen!

Det ser ut  som det blir Peace&Love för mej nästa år också. Han ska dit! Har förhoppningar om att ATL också ska dit. Förhoppningar på Thåström. De sistnämnda kan jag nog dock glömma ganska snart ändå. Känns inte som han ska dit, men ATL kan ju alltid komma igen. Haha. :)

Men nu ser jag fram emot den 16 september med en fin konsert!
Och helgen efter då det är bokmässa! :D

Lars Winnerbäck – Ingen soldat

Du har ett ansvar i livet. Att älska dig själv, så gott du kan.
Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet.
Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig.
Det är svårt. För dom som inte lyckats blir fulla av avund och gör allt
för att du inte ska kunna älska dig själv.

Dom ger till exempel ut tidningar med perfekta människor i för att få
dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder
det när dom ska sälja bindor och rakhyvlar och deodoranter.

Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka.
Du har bara dig själv och ditt enda uppdrag är att vara du.
Om du inte lyckats förut kan det vara en strålande bra årstid att börja på.

Livet är en ensam-grej. Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren,
en bra film har ett slut. Och när det är över är du ensam igen.

Då och då är du ensam.
Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den.
För om du gör det kan allt annat få vara hur bäckligt som helst.

Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden.
Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga
situationer.

Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden. 
Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet.
Den har, vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder, ungefär.
Det har ju inte människan. Vi har ju ett fantastikt minne. Men det kan tyckas 
ganska meningslöst om vi ältade istället för att bara låta det vara.

Att älska sig själv är ingen "satsa på dig själv"-grej. Det är en "du duger som
du är"-grej. Det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör är ju ingredienser i mitt liv.
Det liv som jag har skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det men
jag jobbar på det.

Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man
gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att
tillgå. Det är underligt hur vissa meningar blir klyscher, bara för att dom sagts
många gånger. Hur ord blir innehållslösa inte för att dom har har upplevts utan
för att dom har slitits verbalt.

Det är dags att uppleva klyschorna. För det är bättre med en fågel i handen än
tio i skogen. Det är det. Man måste stå på sig. 

Och nu, i slutet av 90-talet när kvantitet går före kvalitet. Dom snabba klippens tid. 
Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löftenas tid. Den innehållslösa humorns tid. 
Det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi 
snart kanske kan börja leva efter dom. Att vi snart kan börja älska oss själva. 

Det här är Lars Winnerbäck, för sista gången, i Transit, i P3.
 

 
 Underbara texter. Jag älskar dem. Så .. åh det går inte att förklara. 
Blev så himla lycklig när jag hittade dem! 



 

"- Mmmm, nu har vi väl trevligt?"
"- Ja, det här ska jag aldrig glömma."
"- Nu skulle man haft en kamera."
"- Tänk vad man får va med om."
"- Att man inte för sånt här oftare. Det är ju så enkelt."

Det här är en hyllning till det glada, svenska kallpratet. För det
finns två sorters kallprat. Det glada och det pessimistiska.

"- Gud vilken dag, vilket väder!" 
"- Ja, hur länge det nu håller i sig."

En del säger solsken och säger uppehåll. Jag tror faktiskt att
kallpratet är lite underskattat. Det säger egentligen så mycket
om en person. Och vad ska man prata om om man inte känner varandra
och inte heller har ambitionen att lära känna varann.

Taxichauffören, kollegorna på andra avdelningen, kompisarnas kompisar
på festen, dagispersonalen, pizzabagaren, medresenärerna på flyget, 
och alla dom där människorna som man tack och lov möter fast man inte
har nånting gemensamt.

Dom där trevande meningarna innan man slänger titlarna. 

"- Jaha, o vad sysslar du med?"
"- Ah, lägg av! Det menar du inte?"
"- Studerar? Va då?"

Och hur mycket finns egentligen att säga om vädret. Det verkar inte
finnas nån som helst gräns. Jag tycker att det är roligt men jag är
själv usel på väderprat. 

"- Vilket värder vi har!"
"- Ja."
"- Det var 12 grader klockan 6 i morse."
"- Jasså."
"- Men dom sa på SMHI att det skulle bli kallare framåt kvällen"
"- Jasså."
"- Men det vet man ju hur det är med SMHI."
"- Jo."
"- Det är ju mest chansningar."
"- Ja."
"- Ah, det är inte mycket man kan göra åt."
"- Nae."
"- Alltså april är ju en lurig månad."
"- Ja, jo."
"- Ena dagen sol och andra dagen snöstorm."
"- Ah, precis."
"- Men förra året fick vi en härlig valborg."
"- Ja."
"- Men sen var det kallt igen på första maj."
"- Jasså."

Jag kan inte för mitt liv tycka att det är intressant. Men jag
gillar själva ambitionen att vilja prata lite av ren artighet och
ändå inte ha nåt att säga.

Det är som att vi tycker det är mer pinsamt med tystnad än fåniga
samtalsämnen. Det blir som ett spel. Hur länge kan man prata på
utan att ha nåt att säga? Jag tycker det är svårt, men vissa är
enormt duktiga på det och jag tycker att det är lite beundransvärt.

Tyvärr är det oftast bara klagomål vi kan älta när vi sitter,
till exempel och väntar på bussen. Buss-strejken, varför dom inte
har en hållplats till precis vid Konsum. Det kan väl inte vara så
svårt att fixa, men näerå, då får jag gå från Skånegatan, över två
övergångsställen, och det tar ju lika lång tid som halva bussresan,
om det är rusning.

Och så på tågresan. Dörrarna som inte funkar så att det drar in
rök från rökkupén. Maten som är så dyr. Priserna som är så underliga
att det kostar mer att åka tåg till Malmö än att flyga stand-by.
Det är ju inte klokt.

Och så enas vi över tråkigheter och håller med och säger "- Nä,
det är inte klokt." 

Vi borde använda mer av kallpratat vi kör med festliga tillfällen
i vardagslivet. Vi borde säga "- Att man inte för sånt här oftare."
när vi åker tåg. "- Nu skulle man haft en kamera." när vi står på
busshållplatsen. "- Nu har vi väl trevligt." när vi väntar på pizzan.
"- Tänk vad man får va med om." när man åker taxi

Det här är Lars Winnerbäck, i Transit, i P3.


 taget från världens bästa sida. 

i mina drömmar åtminstone.

För ett årsedan stod jag i Göteborg, trädgårdsföreningen och bara väntade på att Winnerbäck skulle komma in och börja spela sin aukustiska inledning. Det var så magiskt.
En aukutstisk inledning, som sedan övergick mitt i en låt in i det vanliga, lite mer ös. Lasse är bra i allt han sjunger och spelar.

Det går inte förklara med ord hur mycket han betyder för mej, hur han har förändrat mej och vad jag tycker om honom. Älskade Lasse, Linköpings stolthet!

Med så fina tatueringar, så fina texter, helt underbar röst och sån charm så tycker folk fortfarande illa om Winnerbäck. De är dem som inte ser de fina i honom!

Han är min gud!

Denna bilden, är den absolut finaste bilden jag har på honom. Lasse. Finast. Underbar.

Det leendet, det är så äkta. Det ser så äkta ut. Jag vet att det är äkta, för allt han gör är äkta.

För ett årsedan befann jag med i Göteborg med Tobbe och Kristina!

Om två månader kommer jag befinna mej i Göteborg med Tobbe, tack vare Kristina! ♥

Ni är bäst. Tack till er. Utan Tobbe hade jag aldrig funnit Lasse. Storebror, du är den bästa! ♥

• Lars Winnerbäck – Järnvägsspår
• Lars Winnerbäck – Kedjebrev
• Lars Winnerbäck – Ett sällsynt exemplar
• Lars Winnerbäck – Du som reser mig
• Lars Winnerbäck – Du min vän i livet
• Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning
• Lars Winnerbäck – Jag fattar alltihop
• Lars Winnerbäck – Köpenhamn och överallt
• Lars Winnerbäck – Fribiljett mot himlen
• Lars Winnerbäck – Berätta hur du gör
• Lars Winnerbäck – Från kylan in i värmen
• Lars Winnerbäck – En stannfågel ger sig av

Det får låta hur töntigt som helst, men jag blir fortfarande tårögd när jag hör och ser dessa videor. Jag är kär. Det finns inte många såna här personer i Sverige. Han är underbar. Winnerbäck är speciell. Helt galet!
♥

Det är så få som förstår; men min kärlek till dej är oändlig, kärlek på ett så speciellt sätt! :) ♥

Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken
Symbolen för att skolka
Sagan om ett uppror
Drömmen om en högre höjd
Ett sjörövarskepp
som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig
nånsin mera

En enda ambition
Att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen, la isla bonita
Och dom brandgula
stolarna man staplar
på varandra

Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten
över taken

Man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började

Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet för det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen
i kanten

Jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten

Vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas
Ladan bytte hänglås
Och ovan allt en himmel
liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över
efter vågorna och stormarna
och skummet

Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig
men jag är inte där

Jag kan inte säga att detta var den första låten jag hörde med Winnerbäck, för jag tror att Hum hum från Humlegården, var den första. Men detta var den första som jag verkligen lärde mej och noterade. Den är bra fortfarande.

Jag älskar denna låten. Förr var det min favorit-låt, men nu har jag ändrat uppfattning och tycker Om du lämnade mej nu & Kom änglar, är mycket finare och bättre.

Jag längtar till 16:e september, det är helt sjukt. Och jag är avundsjuk på min vän Peter som ska på inspelningen av programmet jag bloggade om för någon dagsen, där Winnerbäck ska medverka! :(